D’Annunzio: Dekadent diktare, krigare och diktator av Göran Hägg

, ,

Få svenska författare har haft en så bred produktion som Göran Hägg (1947-2015). Det blev genom åren både romaner, poesi, dramatik, debattböcker och biografier, liksom ett flertal verk om litteratur och historia. Ofta skrev han om välkända personer, såsom Strindberg, Stagnelius, familjen Medici och Mussolini, men 2015 kom han ut med en biografi vars huvudperson måste ha fått många att undra: ”Vem???”.

Den historieintresserade har möjligen stött på D’Annunzio (1863-1938) i utkanten av första världskrigets eller den italienska fascismens historia, men som författare har han i vårt land nästan helt fallit i glömska. Ingen av hans romaner har getts ut på svenska sedan Elden 1946 (med Huysmans Mot strömmen i samma volym), och jag betvivlar att något av hans poesi översatts efter att Anders Österling tog med två korta dikter i antologin Italiens lyrik från nio sekler 1965. Att Hägg ändå valde att skriva om denne man är dock lätt att förstå om man känner till lite mer om hans levnadshistoria.

D’Annunzio föddes in i en välbärgad familj i Pescara i mellersta Italien och visade tidigt prov på begåvning. Redan som 16-åring fick han sin första diktsamling publicerad och det dröjde inte länge förrän han började göra sig ett namn inom den italienska litteraturvärlden. Först med poesi och noveller, sedan även med skådespel och romaner. Verk vars tematik sträckte sig från högtravande nationalism till skildringar av det enkla bondelivet i hans hemtrakter, samtidigt som även en för tiden vågad erotik fick en framträdande roll.

Erotiken var för övrigt något som upptog mycket av D’Annunzios tid också vid sidan av litteraturen. Bevarade foton visar tydligt att han knappast var någon särskilt stilig man, men ändå blev han (ö)känd för sina många kvinnoaffärer. Trots att han gång på gång var otrogen lyckades han dock som regel kvarstå på god fot med de kvinnor han bedragit och brutit upp ifrån. (Hägg berättar att en av dem hela livet bevarade en näsduk indränkt i sperma som hon fått i gåva av skalden, varför italienska forskare häromåret kunde göra en studie av dennes DNA…)

Om den litterära talangen och de uppmärksammade kvinnoaffärerna, bland vilka återfinns ett längre förhållande med den stora skådespelerskan Eleonora Duse, var tillräckligt för att göra honom till en berömdhet så var det ändå första världskriget som gjorde D’Annunzio till en superstjärna i samtiden. Åldern till trots kastade han sig med liv och lust in i strider både på land och till havs, och inte minst i luften. Den 9 augusti 1918 ledde han sin flygskvadron i en av krigets allra mest uppmärksammade aktioner då de bombade Wien med 400 000 propagandaflygblad.

Och efter krigsslutet vann skalden än större ryktbarhet genom att leda några tusen nationalister i en vågad ockupation av den tidigare österrikiska staden Fiume (dagens Rijeka i Kroatien), vilken hade en till stor del italiensk befolkning men som segrarmakterna ändå ville införliva med det nybildade Jugoslavien. Här upprättade han vad som ibland kallats för en föregångare till Mussolinis kommande fasciststat. Även om D’Annunzio liksom senare Mussolini hade närmast diktatorisk makt och bar titeln Duce var han dock en betydligt mer tolerant härskare än denne.

Skaldens tid som statsöverhuvud blev hur som helst kortvarig. Italien sände sin flotta mot staden för att få ett slut på den obekväma situationen och han tvingades ge upp. För många förblev han emellertid en hjälte och sedan fascisterna kommit till makten överöste de honom med hedersbetygelser, trots att han som Hägg visar knappast var någon stor vän av Mussolini. Denna sista tid av sitt liv kom han för övrigt att lägga betydligt mer skaparkraft på sitt storslagna hem, Vittoriale degli italiani vid Gardasjön, än på litteraturen.

Hägg skildrar detta extraordinära liv väl, verkar mån om att förhålla sig rättvist till det och tycks utgå ifrån mycket gedigna efterforskningar. Fast lite fler smakprov på D’Annunzios litterära verk hade inte skadat, även om de för en modern människa nog sällan har samma lyskraft som de hade inför sin samtid. Undantagsvis blir det dessutom lite väl mycket personligt tyckande, som då Hägg (inte för första gången) skriver nedlåtande om D’Annunzios franska förebild Joris-Karl Huysmans på ett sätt vilket är både barnsligt och osakligt. Dessa invändningar är dock marginella, och jag tror detta är en bok nästan alla skulle ha utbyte av att läsa. Så fascinerande var D’Annunzio.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × ett =