esther kanske
Esther kanske

Esther Kanske av Katja Petrowskaja

Esther kanske inleds på en tågperrong på Berlins hauptbahnhof, i väntan på Warsawaexpressen. Petrowskaja slår an paradigmet för berättelsen direkt, i första kapitlets första sidor, då romanens berättarjag  Katja ohämmat och mycket målande förklarar för en amerikansk turist att BOMBARDIER WILLKOMMEN IN BERLIN är reklam för en populär fransk musikal som just nu spelas i staden.*

(* I själva verket är Bombardier en av världens största tåg- och flygplansfirmor, men detta vet inte huvudpersonen.)

Katja Petrowskaja. Foto: Heike Steinweg
Katja Petrowskaja. Foto: Heike Steinweg

Esther kanske är en blandning av fakta och fiktion, en släktkrönika och skröna i ett, postmodern till sin spets. Sanningen, vilken är den? Berättelsen ställer sig hela tiden frågan. Vad är släktens historia? Är den en samling berättelser som överlevt? Och har berättelserna minsta likhet med en historisk realitet? Kan man någonsin nå klarhet? Det finns så många lösa trådar. Och ingenting kan heller egentligen tas för enkel sanning:  minnet och människan spelar alltid offside på sanningens planhalva.


Den gamle amerikanske turisten på tågperrongen som blir så ljugd för visar sig vara fiolspelande jude från Teheran, numera bosatt i New York. Sam blir en spegling av huvudpersonen: migrerade, judiska och med ett namnbyte i bagaget  –  båda börjar de sin resa i Polen för att där söka sina rötter.

judas-stern
Judas Stern.

Katja Petrowskajas släkt är fylld av lärare som i flera generationer undervisat dövstumma barn, några blombabusjkor – Rosa och Margarita – en revolutionär farfar och bolsjevik som övergav det judiska namnet Stern för Petrowskaja; hans bror med det närmast absurt judiska namnet Judas Stern, som i ett attentat mot ett tyskt ambassadsråd 1932 höll på att ta död på den tysk-sovjetiska pakten i förtid, och därmed nära att skriva in sig och släkten i världshistorien. Det finns en morfar som drog ut i stora fosterländska kriget (Andra världskriget) och återvände hem först 41 år senare, och Anna och Ljolja, två av de 33 771 massmördade judarna i ravinen Babij Jar. Och så Esther, som hon kanske hette, som stannade kvar när resten av familjen flydde tyskinvasionen i Kiev 1941.

Babij Jar. Bild från forum för Levande historia.
Babij Jar. Bild från Forum för Levande historia.

Jag tror att hon hette Esther, sa min far. Ja, Esther kanske. Jag hade två babusjkor och en av dem hette Esther, just det.
Vad då kanske, frågade jag upprört, vet du inte vad din mormor hette?
Jag tilltalade henne aldrig med namn, svarade min far, jag sa babusjka och mina föräldrar sa mor.


I Esther kanske ser jag berättartekniska likheter med historieprofessor Yvonne Hirdmans modersbiografi Den röda grevinnan (2010)– även den ett mästerverk i sin hybrid av skönlitterär släktsaga och historisk faktalitteratur. Både Hirdman och Petrowskaja visar på svårigheten att ha rollen som skrivande släkting med starka känslor, och samtidigt vara objektiv forskare. Som författare aldrig veta vart berättelsen tar vägen; om hur tvivlet på den egna gärningen och tvivlet på sanningen lömskt hänger samman och hela tiden hotar att dra undan mattan under fötterna. Berättelsen tas på så vis upp till en metanivå, där allt som nyss skrivits plötsligt kan omkullkastas, bli fel eller saga. Varken Hirdman eller Petrowskaja vill lägga livet tillrätta, utan bråkar med släkten, med historien och källorna. Vilken berättelse föredrar man? Den historiskt sanna eller den som man vuxit upp med och känner som sann? Och var finns man själv i allt det här? Petrowskajas pusslande med Esther kanske och de andra släktingarnas liv till en röd tråd är precis som en forskares letande fylld av motgångar, misströstan och heureka!-rop.

Jag ringde till mamma och försökte mig på en sammanfattning, mamma, jag har hittat Zygmunt, Ozjels äldste son, och Helena, hans fru, du vet, de två som kom på ett kort besök till Kiev från Polen. Båda finns på listan i Yad Vashem. Nej, inga misstag. På internet. Nej, inget spår av Ozjels mamma och Maria. […] Och så sa jag, mamma, tänk dig att jag har hittat huset, Ulica Ciepła 14, nej, bara ett foto, och mamma sa, ja, otroligt, verkligen underbart, men jag är ledsen, jag har helt glömt att det hus du letat efter var nummer 16 och inte 14. Förlåt mig Katenka, vi har skrivit nummer 14 överallt, men dösvtumhuset och skolan och lägenheten låg på nummer 16.
Jag blev alldeles yr. Jag kände mig som bedragen och bedragare på samma gång, hur många hade jag inte jagat upp för att hjälpa mig leta efter mitt nummer 14, och nu var det fel nummer, mitt hus var inte längre mitt.

Bodil Malmsten.
Bodil Malmsten.

En annan favoritförfattare som Petrowskaja får mig att tänka på är Bodil Malmsten. Petrowskaja leker, på samma vis som Malmsten, med ord och uttryck och kom också alltid undan med det utan att det blev effektsökeri och trams. Båda författarna gestaltar det absurda i tillvaron med humor, men ändå alltid på ett uppriktigt vis.

Menar ni att en sådan bild är otillbörlig? Var inte orolig. Den är tillbörlig. Det ordet lärde jag mig alldeles nyss. Vårt informationscenters gestaltningskoncept vördar katastrofen på ett tillbörligt sätt.
Outhärdligt skulle man kunna säga. Det är outhärdligt. Men för det outhärdliga finns inga ord. Om orden uthärdar, måste det också vara uthärdligt.

Klockan är nio minuter i tolv när jag ringer till Mauthausen, tidigare koncentrationsläger, idag minnesplats. En lång stund är det ingen som svarar. I fjärran ringer och ringer det. Det känns som om jag ringer till det förgångna och ingen finns där.
Det är inte varje dag jag ringer till ett koncentrationsläger. Ärligt talat är det första gången. Arbetstiderna finns på internet. Lunchrast mellan tolv och ett. Alltså borde de arbeta i ytterligare nio minuter. Har jag blivit så tysk? I andra änden låter jag det ringa och ringa. På min skärm är en annan webbsida uppe. Jag uppmanas att köpa julklappar.

Petrowskaja är rysktalande, född och uppvuxen i Kiev men flyttade strax innan 30-årsåldern till Berlin. Esther kanske är skriven på tyska, och Petrowskaja har själv sagt i intervjuer att i sitt nya språk befinner hon sig fortfarande på en tonårings nivå. Men denna ofullfjädrade språkkunskap verkar faktiskt göra henne en tjänst. Att inte vara helt invaggad i språket man skriver på kan leda till nya uttryck och oprövade bilder. Ett språk som helt lyfter en historia och ger den oanad kraft.

 

 

 

9 kommentarer


  1. // Svara

    Excellet blog here! Alsoo youyr website loads up fast!

    Whhat web hodt are you using? Can I gett your affiuliate link to your host?
    I wish mmy site loadedd up aas quickly as yours lol


  2. // Svara

    I blog frequently and Itruly thank you for your content.
    The article has really peaked my interest. I’m goig
    to book mark your website and keep checking for new information about
    once pper week. I opted inn for your Feed as well.


  3. // Svara

    Unquestionably imagine that which youu said. Your favorite reason seemed to be at the
    net the easiest factor to be mindful of. I say to you,
    I definitely get irked whilst other people consider worries
    that they just don’t realize about. You managed too hit the nail upon the higest and also defined out the
    entire thing without having side-effects , folkls
    caan take a signal. Will probably be back to get more.
    Thank you


  4. // Svara

    Hmm is anyone eelse experiencing problems with the images on this blog loading?
    I’m trying to fjnd ouut if itts a problem on myy endd or iff it’s the blog.
    Any responses woupd be greatly appreciated.





Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

10 + elva =