Från Bysans till Putin, av Per-Arne Bodin

, , , ,

Ryssland är tveklöst ett mycket fascinerande land. I högsta grad delaktigt i den svenska historien och geografiskt nästan ett grannland, men samtidigt på många sätt väldigt annorlunda. För det har inte bara en särpräglad historia utan även, delvis till följd därav, sina egna kulturella, religiösa och intellektuella traditioner som på väsentliga punkter avviker från de västeuropeiska. Och vill man veta mer om detta är slavisten Per-Arne Bodins essäsamlingar riktiga guldgruvor, fulla av såväl insikter som intressant kuriosa.

Det har blivit ett antal av dem vid det här laget och de är alla läsvärda, men frågan är om inte Från Bysans till Putin är den av hans böcker som jag känner ger mig mest. Bland annat kan man här läsa om den gamla kejserliga dubbelörnsymbolens roll i dagens Ryssland, om (i västerländska ögon) underliga ortodoxa ritualer, om motstridiga förhållningssätt till minnet av Ivan den förskräcklige och om synen på den ryska kyrkan i stormaktstidens Sverige. Bortsett från en essä om postmoderna tänkares relation till ortodox ikonografi, vilken känns för smal och akademisk även för mig som normalt inte avskräcks av de begreppen, finner jag allt mer eller mindre intresseväckande. Två av essäerna tycker jag dock sticker ut ur mängden som de bästa här.

Den första av dessa handlar om Moskvas tunnelbana; om dess tillkomst, dess myter och dess roll inom kulturen. Liksom inte minst om hur man kan se dess uppförande som en symbol för sovjetmaktens kamp mot kyrkan. Bland mycket annat kan man här läsa om en vandringssägen bland Moskvas skolbarn, enligt vilken den som sent om kvällen råkar somna på tåget blir avtagen vid slutstationen, drogad och sedan tvingad att varje natt ända fram till ålderdomen slita med reparationer av tunnlarna.

Den andra essän som jag tycker sticker ut ur mängden handlar om Pussy Riot, och får mig att inse hur oerhört ytlig förståelse svensk nyhetsmedia har kunnat erbjuda om gruppens Putin-kritiska framträdande i Kristi-Frälsarekatderalen i Moskva. Bodin sätter här in detta i en kontext av andra konflikter mellan mellan kyrka och radikala konstnärer samtidigt som han visar hur Pussy Riot kan förstås inte bara som del av en antikyrklig tradition utan även som del av en ortodox tradition av ”dårar i Kristus”.

Gemensamt för essäerna, och en stor del av vad som gör dem så intressanta, är att de söker sig till de långa linjerna genom historien. Att de visar hur synen på vissa symboler eller företeelser förändrats genom historiens gång men hur dessa ändå behållit sin relevans. Varvid Bodin kan hämta sina exempel ur allt från klassisk litteratur till samtidskonst och dataspel. Liksom i alla hans böcker finns därtill en framträdande tanke om att den ortodoxa kristendomen är central för förståelsen av varför den ryska kulturen ser ut som den gör. Något han enligt min mening antagligen har rätt i, även om han kanske har en viss tendens att emellanåt överdriva kyrkans betydelse.

Slutligen måste konstateras att jag verkligen tror att alla människor med det minsta av genuin nyfikenhet på världen kan läsa Bodins böcker med behållning, och förutom denna rekommenderar jag framförallt den bok som heter just Ryssland (ärligt talat finns det en poäng med att börja där istället för med Från Bysans till Putin).

/ Magnus Johansson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fjorton − elva =