”Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du” av Kristian Lundberg

, ,

IMG_3008

Kristian Lundbergs nya bok ”Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du” är som verk betraktat någonting som inte kan fogas in under en enda litterär genre. På lite över hundra numrerade avsnitt, som sträcker sig ifrån några rader till några sidor, finns anteckningar och reflektioner om dikt och skrivande, vilka stundvis får inslag av bibliografi och prosapoesi, men med finns också ett antal rena dikter. I betydande grad är det förstås också en poetik, men då inte som en klassiskt strängt definierande sådan utan av ett mer öppet slag. Man skulle kunna hävda att grundstenarna inom all poetisk varakontext är att det finns ett språkligt fysiskt verk: dikten – och mest sannolikt – någon som har skrivit verket: författaren, poeten. Men dessutom finns också den alstrande akten mellan poeten och dikten: det vill säga skrivakten.

Lundbergs verk behandlar alla dessa delar i konstellationen, men betonar särskilt skrivandet. Han menar också att skrivande är nära förknippat med läsande. Om man skall vara en skrivande människa så måste man också vara en läsande människa, och på så sätt växelverkar och inspirerar de båda delarna varandra. En annan av Lundbergs huvudteser i boken är diktens temporala aspekter: att poesi skiljer sig från annan text genom att inte bara ha en, utan två, tidsliga begrepp. Det vill säga erfarenheten av tid så som den kan upplevas i läsningen av dikt är inte bara i kronologisk ordning, från första till sista bokstaven, utan också i hög grad hur diktens olika delar, som exempelvis ord och bilder, växelverkar och positionerar sig i relation till varandra, vilket ger en annan tidslig erfarenhet, en erfarenhet som Lundberg menar är någonting som just kännetecknar och är specifikt för poesi.

På det hela taget tycker jag att det är läsvärd bok. En av dess främsta styrkor ligger i att man som läsare kommer nära inpå en skrivande människas situation. Det handlar om skrivandets villkor och möjligheter snarare än skrivande som hantverk. Det är textavsnitt där författaren erkänner sitt eget skriftliga tillkortakommande och skammen som konsekvens av författaryrket, men texterna drar också lärdom av och kommer till insikt om att detta misslyckande är en nödvändig zon i all textproduktion överhuvudtaget.

Alla misslyckas gång på gång på gång, men det är sedan upp till var och en att använda detta misslyckande på ett sådant sätt att misslyckandet inte bara är bortkastad tid i det långa loppet, utan någonting som till sist, eventuellt, kan leda över till en lyckad text, och det kan bara ske ifall man först erkänner tillkortakommandet för att sedan dra lärdom av det. Här anar man också en kritisk inställning till institutioner så som skrivarlinjer. Tvivel och misslyckande är essentiella komponenter för författande och därför inte någonting som kan hoppas över genom exempelvis en lärare.

Skrivande och läsning av poesi är två verksamheter som ofta ligger närmare varandra och har mer samröre än i många andra litterära genrer. Jag tänker på det att många som läser poesi också har provat att skriva egna dikter. Om det förhåller sig så att en sådan länk råder har Lundbergs bok också fördelen att vara en ingång till poesi för läsare som saknar erfarenhet eller förståelse för vad poesi är och kan vara. Kanske man kan öppna sig för poesins horisont ifall man förbehållslöst börjar skriva? Det handlar om att släppa tanken på att skrivandet alltid skulle vara synonymt med att skriva ned redan formulerade tankar till ord. Som Lundberg formulerar om det egna skrivandet: ”Detta som jag skriver om här, ja inte har jag tänkt fram det, det är slutsatser byggda på erfarenhet, genom handling och misslyckande.” Det kan också vara någonting som kan vara av värde överfört till en läsares möte med poesi, med en dikt. Att göra avkall på det egna tänkandets herravälde att läsa av omvärlden utifrån. Det är ju en vanlig invändning att man inte läser poesi eftersom man inte förstår sig på det. Men skulle man inte istället kunna närma sig en dikt utifrån premissen att vara en lyssnande läsare istället för en tänkande läsare? För att avsluta det hela med ett citat av Lundberg: ”Det är rösten som gör dikten unik. Det handlar om det där speciella ögonblicket då dikten plötsligt börjar tala. Den gör sig förstådd. Fram till den stunden: bara meningslösa bilder som fogas samman. Inget system, inget sammanhang.”

Dag Hedefalk, praktikant

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 + femton =