Munins skärvor av Oskar Källner

fantasiland med slott i bakgrunden

I novellsamlingen Munins skärvor har Oskar Källner samlat en mix av fängslande noveller inom fantastikspektrat. Fantasy, science fiction, post-apokalyps och skräck blandat om vartannat. Han har skapat imponerande världsbyggen där några vindlar sig långt ut i världsrymden medan andra utspelar sig i en dystopisk framtid här på jorden. Det finns ett djup och en baktanke i berättelserna som visar på att Oskar inte bara har en förkärlek till att berätta utan också vill väcka läsaren till att tänka i ett vidare perspektiv. Vad är vår mänskliga art kapabel till? Kommer vi att utrota oss själva och jorden eller kommer vi att utveckla tekniken så mycket att vi erövrar planet efter planet?
Språket är rappt och rakt på sak samtidigt som han med lätthet leder läsaren genom novellerna utan att snurra in sig i onödiga och tekniska beskrivningar, ”less is more”, och det fungerar bra. Naniter, kryofrysar, plasmapistoler, tentakler och parallella universum, allt faller på plats smart och konstnärligt. Huvudkaraktärerna är oftast kvinnliga, vilket ger ett nytt perspektiv på framförallt science fiction-novellerna.

Jag är minnet. Du är berättaren. 
Se och lär.”

”Korpen” är den ramberättelse om korpen Munin (minnet) som givit novellsamlingen sitt namn, och som håller samman de nio övriga berättelserna. För mig var det framför allt tre noveller som tillförde läsningen det lilla extra:

”Pancasila” är en otäck berättelse som till en början är mycket vacker. Nyblivna kolonisatörer lever på den paradisliknande planeten Pancasila. Till synes saknar planeten intelligent liv och kolonisatörerna tvekar inte att utnyttja chansen att göra plats för fler människor genom att skövla och med våld forma naturen efter sin vilja. Tonen i novellen är vemodig och Källner lyckas på ett elegant sätt ställa frågor som den glansiga rymdåkar-sciencefiction-genren ibland glömmer: med vilken rätt koloniserar vi andra planeter? Och, om det finns liv där, kommer vi att kunna känna igen det?.

”Där staden dragit fram”. Oscar Källner är mest känd som fantasyförfattare men denna långa novell är utmärkt författad science fiction. Den utspelar sig i en värld där de rika människorna reser runt i en rullande stad medan övriga måste överleva på sophögarna utanför. Det är en väl beskriven värld som upplevs extra märklig då berättaren har sparkats ut ur staden och kämpar med minnesförlust. Det finns flera överraskningar längs vägen, detta är riktigt smart dramaturgi. En fin novell om gemenskap och tillhörighet eller en historia om hämndlystnad och människoförakt? Viktigast av allt är att ”Där staden dragit fram” kan läsas som en kommentar till nutiden.

”Bussan lull” är en äkta zombieapokalyps. En grupp familjer har barrikaderat sig på det gamla stadshotellet. Där inne hankar de sig fram och försöker överleva från dag till dag. Men barnen är hungriga och maten är snart slut. Utanför finns zombierna. Något måste göras. Frågan är: vem ska gå ut? Byssan lull byggs upp på ett dramaturgiskt skickligt vis, med en tydlig och i genren klassisk handling. En berättelse om människorna som vet att slutet är nära, deras fruktan, deras rädslor och deras kärlek.

Synnöve Elfsberg

 

Följ vår blogg med Bloglovin

2 kommentarer


  1. // Svara

    Roligt med en bokblogg från Dalarna! Kan ni inte ”adda” den på Bloglovin så man kan följa den även den vägen? Det är ju många som samlar alla sina favoritbloggar i sitt flöde där! Glada hälsningar från södra Dalarna.


    1. // Svara

      Hej Camilla!
      Vad roligt – vårt första glada tillrop! 🙂
      Jag har nu lagt till oss på Bloglovin och hoppas att det ska funka att nå bloggen även därifrån.
      Kul att du vill följa oss!

      Massa hej!
      /Malin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

16 + fem =