Musse av Eva Lindström

, , ,

 

Musse
Musse

Den lille personen i Eva Lindströms bok går rakt på sak: ”jag älskar Musse”, säger hen när hon tar på sig sin ryggsäck och går för att ta en promenad med hunden Musse.

Den gamle hunden med öron platta som pannkakor är det raraste kärleksobjekt jag träffat på i skönlitteraturen i år. Tjock, gammal och långsam, som gillar limpsmörgås med leverpastej.

Mindfulness med Musse

Med Musse sjunger Lindström långsamhetens lov; ingenting händer egentligen i berättelsen, barnet går med sin fyrbente vän till en park, han nosar på stolpar och staket, de delar på några smörgåsar med leverpastej och går sen hem igen. Peripetin i sagan är när det börjar blåsa en motvind, då Musses öron börjar fladdra vilt och barnet måste hålla hårt i kopplet. När jag läser boken med min treåring är detta den bästa delen tycker hon: jag gör vinande ljud och låter som Musse när han får vind i nosen och sand i ögonen – jag får göra det om och om igen och hon skrattar högt varje gång.

Det stora i det enkla

Det finns inget korvigt i berättelsen om Musse, allt är rakt och utan tvekan. Musse kan säkert för en del läsare tyckas som en blek historia i sin enkelhet och med sina vattentunna teckningar, men den rymmer en hel livsfilosofi och flera stora känslor. Det handlar om kärlek, och längtan (här behövs en spoilervarning, Musse visar sig nämligen vara en lånehund!) och såklart om vänskap. Trots de korta texterna lyckas Lindström bygga upp ett djup som få andra författare, vare sig de är romanförfattare eller bilderboksförfattare, skulle klara med så små medel.

image

Det handlar om att vara snäll. Enkelt och lätt. Musse är en snäll gammal hund, och när Musse är snäll blir barnet snäll, står det, och då blir Musse ännu snällare, och då blir liksom barnet ännu lite mer snäll. Vänskapen mellan Musse och barnet har sakta vuxit fram under många promenader, man förstår det, man läser det mellan raderna, i sättet som barnet håller fram några köttbullar ur fickan och Musse äter båda i ett nafs. Det finns aldrig något löjligt över Musse, och barnet visar bara ömhet, respekt och tålamod för sin långsamme vän. Och det finns en njutning i det långsamma, i att vänta, i att stanna vid varenda lyktstolpe, i att ligga och titta på ett särskilt moln. Det är aldrig tråkigt.

Jag känner igen mig i Musse. Musse som tar ett steg, sen en paus, sen ett steg till, och så paus. Han är inte på väg nånstans, han bara går, människorna skyndar förbi men Musse och barnet går så sakta de bara kan.
Det är underbart att få känna igen sig i en tecknad gammal rund hund med pannkaksöron.

Det riktigt poetiska med berättelsen är att den slutar i dur och moll på samma gång: obönhörligt dyker huset upp där Musse bor, promenaden är slut, precis som sagan – och vännerna skiljs åt. Men värmen mellan de två finns kvar och på sista sidan sticker en skrynklig nos upp över fönsterbrädet, som säger ”Vi ses snart igen!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 + tio =