När David tappade rösten av Judith Vanistendael

 

Det sägs att romanläsande är bra eftersom det vidgar våra vyer, men jag vet ärligt talat inte om jag håller med om den saken. De flesta av oss har trots allt bara tid för några få romaner per månad, och därför tenderar vi att välja sådana som berör ämnen, karaktärer och platser vi redan vet intresserar oss, eller är skrivna av författare vi redan vet att vi gillar. Själv läser jag dock även en hel del tecknade serier, och eftersom dessa som regel tar klart mindre tid i anspråk är jag i den läsningen betydligt mer öppen för nya intryck. Jag skulle till exempel aldrig få för mig att läsa en roman om en man döende i struphuvudscancer, det känns allt för trist, men en serie om samma sak kan jag absolut ta mig an. Och det är jag glad över att ha gjort. Denna belgiska serieroman är nämligen en av de bästa, mest gripande serier som getts ut på svenska under senare år.

 

I centrum för handlingen står bokhandlaren och seglingsentusiasten David som i inledningen diagnosticeras med cancer på struphuvudet. En cancer han då bedöms ha gott hopp om att kunna överleva, men som man efterhand inser kommer att bli hans död. Fast egentligen handlar det inte alls om just David, utan mest om hur resten av familjen hanterar den svåra situationen. Han har förutom sin fru som är konstnär även två döttrar, varav den äldsta är utflugen och väntar sitt första egna barn medan den yngsta bara är åtta år gammal. De vuxna försöker så gott de kan hantera det hela på ett vuxet sätt, medan åttaåringen har sitt helt egna sätt att hantera faderns sjukdom, vilket bland annat inbegriper ett plötsligt intresse för balsamering.

 

På det stora hela är det en realistisk och saklig skildring som inte låter oss glömma hur hemskt cancer faktiskt är, men gjord med en fin känslighet och med några mer poetiska inslag som förhöjer läsupplevelsen samtidigt som de fördjupar bilden av karaktärernas inre. Att inte bli berörd under läsningen borde vara omöjligt (förutsatt att man inte har ett hjärta av sten alltså…) och När David tappade rösten nominerades mycket välförtjänt till Sveriges finaste seriepris Urhunden i kategorin för bästa översatta seriebok, där den dock förlorade mot en annan skildring av allvarlig sjukdom, nämligen David B:s Epileptisk.

 

Beträffande det visuella så är själva teckningarna egentligen lite för ogenomarbetade för min smak, men de får substans genom en känslig färgläggning med vattenfärg och Vanistendael är betydligt bättre på bildspråk än på teckning. Så helhetsintrycket är ändå att detta är en mer visuellt tilltalande serie än de flesta.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × 5 =