Sin egen värsta fiende: Essäer om spanska inbördeskriget, av Nathan Shachar

Få skulle nog förneka att inbördeskrig är bland de allra mest tragiska företeelserna i mänsklighetens historia, men samtidigt är de ofta väldigt fascinerande att läsa om eftersom de tenderar att vara mer komplexa konflikter än konventionella krig mellan stater. Det spanska inbördeskriget 1936-39 är definitivt inget undantag, trots alla de människor som allt sedan det ägde rum har försökt utmåla det som en svartvit konflikt mellan demokrati och fascism, eller mellan konservatism och kommunism. I själva verket fanns här över tio olika väpnade grupper som alla hade sina mål och som bildade allianser vilka långt ifrån alltid var helt självklara. De spanska fascisterna, falangisterna, drev till exempel krav på jordreformer och på en nedmontering av kyrkans makt som gick helt emot allt vad den reaktionäre Franco stod för, och på den republikanska sidan kämpade baskiska separatister vilka inte nödvändigtvis var mindre reaktionära än denne tillsammans med kommunister och anarkister.

Om detta inbördeskrig har Nathan Shachar, DN-journalist och en av våra främsta kännare av den spanskspråkiga världen, alltså skrivit en samling essäer. Innan dessa får man dock en hundrasidig ”snabbskiss” över inbördeskrigets historia, från militärkuppen som inledde det hela fram till republikens kapitulation och det blodiga efterspelet. Det är förstås långt ifrån uttömmande men ger i alla fall den bakgrund man behöver för att kunna hänga med när Shachar sedan går mer på djupet i enskilda frågor. (För den som vill ha en fördjupad insikt i själva den militära konflikten rekommenderar jag Hugh Thomas bok Spanska inbördeskriget, även om den vid det här laget har flera decennier på nacken.)

Den inledande essän fokuserar på kriget i den sydliga staden Málaga, där vänsteranhängare först lyckades slå ner den lokala militärkuppen men snart kom att lida nederlag mot en anstormande övermakt, och där civila massakrerades i stora mängder under sina försök att fly. Den följs av en essä om de muslimska soldater från Spanska Nordafrika vilka utgjorde en betydande del av Francosidans trupper, särskilt i krigets början. Många av dem motiverade av en slags korstågsretorik där det inte längre var kristendomen mot islam, utan islam och kristendomen tillsammans mot vänsterns ateism. Franco själv värderade dem högt och kunde i sitt förhållande till dem visa prov på en för honom sällsynt finkänslighet, som då han beordrade att alla krucifix skulle avlägsnas från ett fältsjukhus för att inte såra deras religiösa känslor.

Bokens tredje essä berättar de sorgliga historierna om två män vilka aldrig ville bli delaktiga i något inbördeskrig men som ändå snart befann sig mitt i det. Enligt Shachar var de typiska för en stor majoritet av spanjorerna, och i det har han säkerligen helt rätt. Fast anarkisterna var förstås knappast några pacifister, och om dem handlar den fjärde essän. Den spanska anarkismen i 1900-talets början var ju en unik företeelse på så sätt att denna ideologi aldrig vare sig förr eller senare varit ens i närheten av ett sådant inflytande som den hade här. Ute på vänsterkanten var man klart större än kommunisterna och i Katalonien upprättade man under kriget det närmaste ett anarkistiskt samhälle världen skådat. Fast det var en framgång som i mycket byggde på hänsynslöshet och på en närmast religiös fanatism, vars renlevnadsideal ledde till att man inte bara massmördade präster och nunnor, utan även prostituerade.

I de följande essäerna är det återigen två enskilda människoöden som hamnar i fokus, men här personer som i högsta grad var ideologiskt motiverade. Två personer vilka knappast var några goda demokrater men som tycks ha haft mer moralisk resning än de flesta, nämligen falangistledaren José Antonio Primo de Rivera och de anti-stalinistiska kommunisternas ledare Andreu Nin. Två personer som båda dödades innan kriget var över. Primo de Rivera avrättad efter en bitvis farsartad rättegång och Nin mördad av Stalins hantlangare. Vid sidan om deras öden får man här även veta en hel del om falangismen, vars ledare Shachar lite oväntat karakteriserar som ett gäng ”poeter och kaféfilosofer”, och om kommunismens under inbördeskriget inte mindre oväntade, av Stalin påbjudna roll som den demokratiska ordningens upprätthållare.

Avslutningsvis berättas om inbördeskrigets skugga under den hårda Francodiktaturen och in i vår egen tid, där man ännu kan bese Francos triumfbåge mitt i Madrid och hans enorma inbördeskrigsmonument och gravplats Valle de los Caídos (”De fallnas dal”) lite utanför staden. Detta samtidigt som allt fler, både på lokal och nationell nivå, strävar efter att klargöra exakt vilka övergrepp som begicks av Francosidan under och efter kriget.

Allt i boken är väl inte lika intressant för alla, men har man det minsta intresse för 1900-talshistoria är den absolut värd att ta sig an. Shachar skriver bra både om enskilda människor och om historiens större strömningar, och även om jag reagerar på hans sporadiska användande av udda ord som ”horrör” och ”malträtera” har han på det hela taget bra flyt i språket. Och jag uppskattar verkligen att han, för det mesta i alla fall, tycks anstränga sig för att göra dem han skriver om rättvisa. Att hans sympatier, som man kan förvänta sig, mycket tydligt ligger hos den republikanska sidan har alltså inte medfört vare sig en skönmålning av denna eller en svartmålning av motståndarna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett + tjugo =