Västmanland av Sven Olov Karlsson

, ,

Min fästman har en gammal tummad pocket som han en gång för x antal år sedan tryckte i min hand och sa: den här SKA du läsa. Och jag, som var nyförälskad, röjde inte ett uns av min stora tvekan och skepsis inför den litet loppiga boken med fult 90-talsomslag (flygande tefat + traktor??) och som var skriven av en man som det lät på namnet var minst 80 år.

Boken jag tack vare kärleken till min kille öppnade, var Italienaren, av Sven Olov Karlsson. Författarens debut, och visade det sig, så ruskigt bra att ögonen tårade sig och sidorna bläddrade sig själv. I Italienaren återvänder en ung man till hembyn och föräldrahemmet, hem till Västmanland. Stad ställs mot landsbygd, det gamla långsamma bakåtsträvande ställs mot det snabba, nya, det som räknas.

I Västmanland är landskapet både fond och huvudperson. I tio berättelser, ett kapitel för varje av landskapets kommuner, lever en gråtrist men ändå varm bild fram av ett län som det egentligen inte är nåt alls särskilt med, där mänskorna är som folk är mest. Sveriges närmaste glesbygd. Delarna som bildar en helhet, men en helhet och ett landskap som definieras genom allt det inte är.

Boken blir en hyllning till de små mänskorna; en hyllning till det lilla livet där stor godhet, medmänsklighet och klokskap kan rymmas trots motvindar, sverigedemokrati, sjukskrivning och utflyttning.


Jag tycker mycket om karaktärerna, de är starka men lågmälda och strävar alltid mot en bättre punkt, utan att vilja trampa ned sin omgivning. Berättelsen om Angelica och pappa Arne som fäller träd för byanätet är en klar favorit, helt oslagbar. Precis som historien om Else och Berettan, det gamla geväret. Och om Tommy, med sitt refuserade skrivande.

Karaktärerna och Karlssons språkkänsla gör Västmanland till subtil storkonst. Han har en sorts eftertänksam humor som påminner om Kerstin Ekmans skrivstil, också en tonsäkerhet och stor respekt för karaktärerna.

Tommys utseende var utmärglat på ett sätt som hade varit perfekt i en amerikansk actionfilm eller gripande på en teaterscen. Men här, i det moderna mellansvenska välmåendet, verkade han bara skrämmande och tragisk. Sorgliga kindgropar. Rökta tänder, utstående av att läpparna liksom fallit undan. Pannan väderbiten och fårad som på en nybyggare eller en hemlös fastän Tommy nästan helt saknade erfarenhet av friluftsliv.

Det var längesedan jag blev så förtjust i och engagerad i helt vanliga novellmänniskor, i deras något knyckiga öden, och det känns som att jag känner Västmanland nu, detta för mig nyss blindvitt okända landskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

femton − tolv =